Om du trodde att dårskapen var begränsad till belånade bostadsrätter i Midsommarkransen och politiker som tror på evig tillväxt, har du inte stött på FIRE-sekten.

FIRE – Financial Independence, Retire Early – är rörelsen för människor som hatar sina jobb så förlamande mycket att de bestämt sig för att göra hela sin existens till ett levande helvete under sina mest aktiva år, i hopp om att få bli heltidslediga samtidigt som prostatan börjar krångla.

Receptet för finansiell frihet är lika enkelt som det är patetiskt:

Matbudgeten: Havregrynsgröt till frukost, blodpudding till lunch och storkok på torkade gula ärter till middag. Kontorets fruktkorg länsas på bananer med samma kirurgiska träffsäkerhet som när de rensar hummer- och oxfiléstationen på jobbets julbord – för ingen av dem är där för att skaffa vänner, de är där för att maximera lyxkalorier per arbetad timme. Kaffe dricks naturligtvis enbart på arbetstid för att slippa köpa egna filter.

Barnuppfostran: Ungarna ser ut som om de blivit överfallna av en berusad gräsklippare eftersom föräldern kört ”spara-in-på-frisören-månad” efter en åtta timmars djupstudie av två tveksamma YouTube-tutorials.

Semestern: Semester är inte en chans att koppla av eller uppleva något. Det är ett logistiskt projekt för att downsizea. Hela familjen packas in i en begagnad Skoda och dumpas i en oisolerad friggebod hos de stackars föräldrarna över sommaren – allt för att man ska kunna hyra ut sin hyreslägenhet på Airbnb till trippelt pris och trycka in vinsten i en global indexfond.

Det mest vedervärdiga med FIRE-profilerna är dock inte hur de plågar sig själva, utan hur deras dåraktiga småaktighet drabbar omgivningen. Det finns en inneboende sociopati i att ständigt förvänta sig att andra ska täcka upp för ens egen självvalda fattigdom.

Om de mot förmodan dyker upp på en middag för att fira av en kollega, är det inte för att säga hejdå. Det är för att de sett en chans att förvandla notan till en vinstlott genom att kräva en exakt uppdelning där de själva bara betalar för sitt kranvattenglas, medan de tyst utnyttjar att resten av sällskapet har god ton och dricksar.

Deras beteende är så osmakligt att normala människor snabbt sållar bort dem. De enda som står ut med dem är de mest överempatiska, gränslösa personerna i deras närhet – de som av ren snällhet ”bjussar” på den sista ölen, skjutsar gratis eller ser mellan fingrarna när FIRE-haveristen återigen ”glömt plånboken”. FIRE-utövaren tackar ödmjukast genom att i sin tysta hybris boka in den sparda hundralappen i sitt Excel-ark och skratta hela vägen till sin framtida ensamhet.

För det är där resan slutar.

Efter 20 år av kalkylark, missriktade lifehacks, källsorterat toalettpapper och parasitärt betingat umgänge har de krympt sina personligheter till en komprimerad Excel-fil. När dagen väl kommer och de slutar jobba vid 42 års ålder, upptäcker de att de dränerat sin omgivning på allt mänskligt umgänge. Ungarna hatar dem för att de aldrig fick åka till Liseberg, vännerna har gått vidare och deras enda kvarvarande relation är den med andra FIREister i något snyltforum på internet – givetvis kopplar de upp sig via bibliotekets kostnadsfria WiFi för att inte tömma sitt Hallon-abonnemang på surf.

De har offrat sin ungdom, sina relationer och sin värdighet på kalkylens altare. De har bytt bort ett helt liv för att till slut få sitta i ett kalhygge och äta ICA Basic-knäckebröd i frihet.

Kalkylen går alltid ihop på pappret. Det är bara livet som stryker med.