Om det är något som utmärker den svenska medelklassens kollektiva psykos, så är det vanföreställningen om att ren, otyglad konsumtion förvandlas till ett finansiellt geni-drag så fort pengarna stoppas in i en fastighet.

Möt ”Anything goes”-mannen och hans fru – kvinnan som doomscrollar Sköna Hem, Pinterest och Residence till kl 02.00 varje natt och tvångsmässigt spanar efter Blocket-fynd tills hennes hjärna svävar fritt från verklighetsförankring och fyllts av tankar om mikrocement, platsbyggda bokhyllor och helintegrerade vinkylar.

Processen följer ett obönhörligt och vedervärdigt mönster:

Det ”nödvändiga” köksbytet: Det befintliga köket är fem år gammalt, felfritt och tillverkat i massivt trä. Det har aldrig använts, uppvisar inget slitage, men det har ”fel nyans av ek” och saknar den rätta kalkstenskänslan från Gotland. Frun förklarar, med blicken fäst på sin Pinterest-board, att ett nytt kök för 650.000 kronor inte är en utgift. Det är att ”investera i husets själ och hjärta”. Mannen nickar tomt, ringer banken, utökar bolånet och bokar en hantverkare.

Monumentet i marmor: Köket i sig fyller i stort sett samma funktion som ett JAS 39 Gripen: det har kostat astronomiska summor, kräver konstant underhåll och framför allt – det ska aldrig någonsin användas i skarpt läge. Det är byggt uteslutande för att avskräcka och imponera på grannarna. Maten som faktiskt intas i hushållet stavas Foodora och ställs försiktigt på köksön så att inga såsskvättar råkar fräta på den obehandlade calacatta-marmorn.

Det sociopatiska poolprojektet: Hela baksidan grävs upp till ett månlandskap för att klämma in en gjuten pool och ett ”hemmaspa” med inframadrass och utedusch. Att poolen kommer att användas tre veckor om året, kostar en förmögenhet i uppvärmning och sänker grannsämjan till fryspunkten när cirkulationspumpen brummar dygnet runt är sekundärt. ”Vi bygger ett värde”, mässar mannen över en hantverksöl medan han kollar husprisstatistiken på Hemnet.

Det tvångsmässiga fyllandet: För att fylla huset krävs ”karaktär”. Detta uppnås genom ett maniskt och tvångsmässigt bevakande av Blocket och Bukowskis Market. Hela kvällar går åt till att buda hem svindyra, skandinaviska designklassiker – skavda Bruno Mathsson-stolar eller en patinerad PH-lampa – som är så hårda och obekväma att ingen i familjen faktiskt kan sitta i dem utan att få trycksår. Men de ser rätt ut i motljus när frun fotar till sitt Instagram-konto med 142 följare.

Solcells-Klondike: Hela taket har täckts av solpaneler efter att mannen drabbats av en akut uppenbarelse om sin egen energinoja och inneboende ekonomiska briljans. Projektet presenterades för frun som en ”ren sedelpress”. Att solkraftverket enbart producerar nämnvärda mängder med ström i juli när elpriset regelmässigt är negativt – vilket gör att han i praktiken betalar elbolaget för att bli av med sin egen el – blundar han hårt för. Särskilt nu när politikerna dessutom avskaffat de sista subventionerna och skatteavdragen. I kalkylarket står det fortfarande ”grön avkastning 14% p.a.”.

Kalkylens totala kollaps: Alla projekt – från uteköket i skiffer till det arkitektritade hundbadet i källaren – bokförs på kontot ”Värdehöjande renovering”. Tanken att nästa köpare kanske absolut inte vill ha en microcementerad dusch som ser ut som en bunker från andra världskriget existerar inte. I deras värld är varje spenderad hundralapp på Hantverkare AB automatiskt värd 150 kronor den dagen de säljer.

Det mest fascinerande med paret är den totala avsaknaden av spärrar så länge banken fortsätter att bevilja kredit. De bor i ett fort av gipsskivor, lånade pengar och lika trendkänslig som opassande inredning som kommer att se ut som ett utdaterat skämt om fem år.

Att lida sig igenom deras oändliga, meddelsamma föreläsningar om spackel, beslutsfattande om rätt takpanel i vinkällaren och ”resan att hitta rätt ton på mikrocementen” är ett själsligt dräneringsarbete utan dess like.