Det finns få fenomen i det moderna Sverige som är så fascinerande – och så helgjutet förljugna – som den välbärgade ”vänsterfamiljen” i Midsommarkransen, Aspudden eller på Södermalm.

Det här är människor som äter Surdegsbröd från Fabrique, har en stram, svart lastcykel av märket Christiania Bikes parkerad på innergården och bär en osynlig, men extremt tydlig, gloria av moralisk överlägsenhet. De är, i sina egna ögon, samhällets humanistiska samvete och har med viss självklarhet posterat sig själva på de moraliska kommandohöjderna.

I verkligheten är de kapitalismens mest medgångsdopade nyttiga idioter, som råkat bli mångmiljonärer på att äga en sekelskiftestvåa i rätt kvarter.

Bostadskarriärens oskulder

Det mest dräpande med den här familjen är deras förhållande till pengar. De pratar aldrig om kapital. Ord som ”vinst”, ”hävstång” och ”avkastning” är fula, borgerliga begrepp som hör hemma på Östermalm. De har helt slumpartat anhopat sina miljoner genom en slags monetär jungfrufödsel genom sin rent svindlande bostadskarriär under täckmanteln ”vi ville bara bo lite mer autentiskt”.

• Steg 1: Köpte en liten etta vid Mariatorget 2008 för tre knappar och en glaskula.
• Steg 2: Sålde den under hysterin 2015 och köpte en trea i Midsommarkransen.
• Steg 3: Belånade upp lägenheten till tänderna för att bygga ett platsbyggt kök i linoljefärg och köpa handdrejad keramik.

När de över ett glas naturvin på den såpade parketten till synes plågade men i själen nöjda konstaterar att lägenheten nu värderas till åtta miljoner kronor, drabbas de inte av skam. De ser det som en naturlig belöning för att de valt att bo i ett ”levande och mångkulturellt område” (där kvadratmeterpriset effektivt rensat bort allt vad arbetarklass heter).

De har blivit mångmiljonärer på ren fastighetsspekulation, men i deras huvuden är de fortfarande underdog-aktivister som står upp mot storkapitalet.

Klasskamp i skidbacken: Åre och Fjällräven

Den moraliska spagaten når sin absolut högsta punkt runt Sportlovet.

När den oförställda högern åker till Verbier eller Courchevel, åker Söderortsvänstern till Åre eller Åsarna. För Åre är ju ”genuint”. Det är svenskt, rustikt och handlar om friluftsliv.

De packar lastcykelns bilmotsvarighet (en nyare, mörkgrå Volvo EX90 eller en leasad Tesla Model Y med dekalen “I bought this before Elon went crazy”) med skaljackor från Klättermusen och Houdini för 8 000 kronor styck. Barnen – som naturligtvis heter saker som Greta, Tore eller Ebbot – har utrustning som skulle få en alpinsk landslagsåkare att blekna.

De står i liftkön i Björnen, insvepta i ekologisk ull, och ojar sig över hur ”kommersiellt” allt har blivit, samtidigt som de precis bränt 45 000 kronor på en vecka i en timrad stuga med bastu och stenhäll. Men det är inte lyxkonsumtion, förstår du. Det är naturupplevelse.

Skolvalets panik: Godhetens geografiska gräns

Men det är först när barnen når skolåldern som masken faller helt och hållet. Det är här den borgerliga skräcken bryter igenom den fina, vänsterpatinerade ytan.

I teorin älskar de den kommunala skolan. De mässar gärna på middagar om hur friskolesystemet dränerar välfärden och hur viktigt det är med en ”inkluderande skola där alla möts”.

När det så närmar sig skolval drabbas mamman och pappan av en akut, djurisk panikångest.

Att skicka Edit till den lokala skolan femhundra meter bort – där andelen barn med annan bakgrund är lite för hög och studieron lite för låg – är plötsligt helt uteslutet. Då utlöses en militärlogistisk operation:

• De ställer barnet i kö till Montessoriskolor och profilfriskolor samma sekund som navelsträngen klipps.
• De överväger att skenskriva sig hos en mormor i Enskede för att komma in på ”rätt” kommunala skola.
• De utbyter desperata rekommendationer i dolda Facebook-grupper om vilka skolor som har ”bäst klassammansättning” (vilket är kod för: inga stökiga barn och 98 % akademikerföräldrar).

Mångfalden är fantastisk som abstrakt koncept, men när den krockar med deras egna barns gymnasiebehörighet vinner den borgerliga klassreflexen på knock-out varje gång.

Det slutgiltiga godhetsknarkandet

Det tragikomiska i hela denna existens är att de aldrig någonsin kommer att erkänna sin egen position.

De kommer att fortsätta gå i demonstrationståg mot vinster i välfärden, samtidigt som de sätter sina egna barn i privatköer. De kommer att fortsätta rasera klassamhället i poddar och krönikor, samtidigt som de lever på kapitalvinster från en sprucken bostadsmarknad. De kommer att källsortera sin plast med religiös precision och köpa ekologiska havregryn, för att sedan flyga hela familjen till Sri Lanka på jullovet för att ”barnen behöver få lite perspektiv”.

De är den moderna medelklassens stoltaste skapelse: Människor som har lyckats kombinera alla kapitalismens frukter med alla socialismens moraliska poäng – helt utan att betala priset för någotdera.