Har du någonsin undrat varför svenska löntagare – denna ängsliga flock av bolånetagare och leasing-aristokrater – inte kollektivt drabbas av panikångest varje morgon? Svaret ligger inte i en sund ekonomi, läsandet av god litteratur eller stabila sociala relationer.

Det är den upplevda närheten till finansbranschens mediaclowner som håller dem lugna: sparekonomen, B-journalisten och finfluencern.

De utgör länken mellan börsen/banken/storkapitalet och pöbeln. Deras enda uppgift är att ta den kalla, brutala verkligheten (inflation, räntehöjningar, skattehöjningar), köra den genom en mental mixer och servera en ljummen, smaklös välling som fölket kan svälja utan löständer och utan att sätta kalkylen i vrångstrupen.

Det finns en gemensam nämnare som är helt avgörande för deras framgång och totala immunitet: De kommer inte från pengar.

De slår från underläge. De härstammar antingen från en bondhåla i inlandet och talar därför en mer eller mindre fölklig dialekt, eller så växte de upp i ett särskilt utsatt område. De är antitesen till Christer Gardell och Fredrik Lundberg. De har inte ärvt någonting, de har ”kämpat sig upp”. De går hem i stugorna!

Och precis därför vågar ingen etablerad finansman tvåla till dem, oavsett hur idiotiska deras resonemang är. Att kritisera en sparekonom uppvuxen i en hyresrätt i Sollefteå är socialt självmord, helt i paritet med att skämta om vegetarianer eller ifrågasätta den magiska effekten på Sveriges BNP av att kvotera in glutenintoleranta i styrelserummen. De har hela Jante-Sverige på sin sida. De är fredade, eftersom deras ”resa” validerar Manne från Ljusdals egen dröm om klassresa.

Sparekonomen

Sparekonomen är kohortens queen bee. Hon anställdes på inrådan av bankens PR-strateger, eftersom bankens riktiga kommunikationsavdelning är för god, för upphöjd, eller bara för lat för att sitta i Nyhetsmorgons tv-soffa och prata om bolåneräntan mellan väderprognosen och Soldoktorns prat om klimakteriebesvär.

Hon bär alltid en lite för välskräddad kavaj, ett kritvitt leende och en tonart som antyder att hon pratar med ett rum fullt av förskolebarn som råkar ha BankID. Trots att hon försöker stenhårt, så passar hon ändå aldrig in. Hon är den duktiga flickan som alltid har med sig matlåda till lunch och får på nåder hänga med på företagets AW, men blir aldrig bjuden på en lina koks av det coola gänget.

Liksom Ernst K. har hon svart bälte i mys, men hennes egentliga uppdrag är att, likt ormtjusaren på Kiviks marknad, hypnotisera den finansiella idiotins flashmob.

När bankkartellens bolånechefer under en blöt kväll på Café Opera spikat planen att bolånemarginalen och därmed bolåneräntan ska upp, så får sparekonomerna vackert uttala sig i Aftonbladets webbupplaga eller Plånboken i Sveriges Radio att man istället ska se den fantastiska möjligheten att ta tag i sin ekonomi, involvera sina tonåringar i att handla på LIDL istället för Hemköp, göra en budget och upptäcka gratisnöjen som en promenad längs husfasader av avgasmättat tegel. Ingen kritiserar någonsin henne, för hon är tjejen från Ångermanland som ”gjorde det”.

Är hon på humör att jävlas med sina kollegor, så kommer hon med det ultimata rådet:
“Avsätt några timmar och ring runt till olika banker. Jämför vad de har att erbjuda och boka sedan ett möte med din bankman och sätt press på banken. Visa att du är en attraktiv kund och begär ut ett amorteringsunderlag så de förstår att du menar allvar med ett hotande bankbyte”.

Allt detta resulterar i en rejäl dos bedrövelse för den stackars konsumenten som på fullaste allvar trodde att han är en ”attraktiv helkund”, och en herrans massa jobbiga kundmöten för bankens kundrådgivare – en blandning mellan en liturgisk ritual och en jävla cirkus.

Ekonomijournalisten på gratis-sajten

Sedan har vi gänget på gratis-sajterna. Det här är människor som drömde om att synas i rutan på CNBC, eller gud förbjude, landa ett jobb på Morningstar. Men de var inte tillräckligt bra. Så nu skriver och vloggar de på allsköns gratis-sajter i hopp om att reklamannonserna ska ge dem mat på bordet eller någon ska bjuda in dem i det förmenta finrummet.

De upptäckte något slags aktieintresse på gymnasiet, när mormor kolade vippen och lämnade efter sig ett par aktier i Ångpanneföreningen och Autoliv. Sen läste de på Linnéuniversitetet, tog sig i bästa fall till ett obetalt internship på lokaltidningen, där de fick nöja sig med att skriva något baserat på pressmeddelanden från Fastighetsbyrån.

Deras uppgift är att hålla informationsflödet konstant och gärna ofarligt. De för-tuggar pressreleaser genom att publicera rubriker som ”RÄNTEBOMB: Experterna varnar för chockhöjning!” före lunch, för att sedan lugna med ”Ljusning för bolånet – analysen som visar att räntan ska NER.” efter kaffet.

Pöbeln kan känna sig informerad utan att faktiskt förstå något. Och under tiden hoppas skribenten på det där samtalet från Sven Hagströmer…

Finfluencern

Längst ned i hackordningen, i den finansiella avgrunden, hittar vi Finfluencern. Detta är typen med ett konto på blogspot, som köper en (1) Investor-aktie, inte för den långsiktiga avkastningen, utan för att han har räknat ut att om han äter sig mätt på bolagsstämman, så har aktien ”räknat hem sig”.

Sociala bakgrunder och uppväxter är olika. I vuxen ålder antar de olika skepnader; från benzopundande yogalärare till tvättäkta pump-and-dump-psykopater. Det är killen från Vimmerby som tror att han kan bli Wallenberg. Skåningen som bär sin trasighet på utsidan. Lundsbergaren som aldrig fick till det, trots att mamma och pappa curlade honom genom varenda golfklubb och seglarskola. Det är rörande, på ett fruktansvärt sätt.

Finfluencern är storkapitalets mest tragiska nyttiga idiot. Han är en del av fölket som försöker lajva corporate man, och i sin desperation haussar han upp Tesla, AI-profitörer och drönarbolag i hopp om att bli ”ekonomiskt oberoende vid 28”. Han säljer finansiella skraplotter till folk som vägrar förstå vad en balansräkning är, allt medan han låtsas vara en del av den elit han aldrig kommer att få tillträde till.